Reseberättelse 2-5 april 2009
Vi checkar in med 8 kilos övervikt, men ingen säger något om det - det är alltså ben och hundmat som väger – inte vi!
Lisa och Gun har rest med ett tidigare plan så dem möter vi senare i lägenheten i Bukarest.
Gunilla är alldeles bedårad av flyget och maten och utsikten; hon filmar allt hon kommer åt – men det blir mest moln nu till att börja med...
På flygplatsen hämtas vi av Daniela och åker direkt till lägenheten –
Men nej, ett stopp blir det; jag ser en hund som nog har ”fastnat” med nosen i något och Gunilla ser en ”elak” tant som nog tänker sparka hunden...
Daniela stannar bilen och Gunilla och jag rusar ut!
När vi kommer fram till hunden ser vi att det är en yoghurtförpackning hunden ”fastnat” i - tanten ser vänlig ut och tittar oförstående på oss när vi kommer rusande...
Hrmpf...
Kanske måste vi ta det lite lugnare om vi ska klara oss här i Rumänien...
 Gun och Lisa har handlat förnödenheter (= kaffe!). Tamara som hämtat dem är också kvar när vi kommer fram. Vi fikar och börjar planera våra dagar.
Tamara har med sig Transsylvanskt Bröd som snabbt blir min nya favorit!
Efter en stund kommer Elena också – vi pratar, fikar och planerar - vips har vi fått träffa dessa tre damer som varje dag arbetar för att förändra villkoren för hundarna i Rumänien!
Liana ringer klockan nio och vi bestämmer hastigt att Christin, Gunilla och jag åker dit nu på en gång, eftersom tidsschemat ser späckat ut de närmaste dagarna.
Taxichauffören kör som en biltjuv i mörkret. Inga problem att hitta rätt gata, numret är värre - men efter en stund hamnar vi rätt.
Liana öppnar porten och vi släpps in i en trång gränd, längst ner på höger sida skäller hundar bakom stängsel. Jag tänker att hundarna inte ”luktar in oss”; de följer oss istället stint med blicken när vi närmar oss i den avlånga gången. Bakgården är trång, väggarna höga och hundarna som bor i det trånga utrymmet är oroliga.
Liana och hennes man hälsar oss välkomna och vill att vi ska träffa hundarna som bor inne i huset. Vi bjuds  inte in utan hundarna bärs ut till oss. Hundarna bakom stängslet blir väldigt upprörda, de larmar och står i när innehundarna bärs ut.
Det är ledsamt att se hur innehundarna är helt avskärmade inför mötet med oss; de hänger som bylten på Lianas arm, de nosar inte och blicken är avstängd.
Även katterna bärs ut men också de är ”avstängda”.
Liana är mycket angelägen att vi ska se att hon tar väl hand om dessa djur; hon har ett gott hjärta och vill väl - men det här är inte rätt.
Naturligtvis vill både Liana och hennes man allt gott för dessa hundar och katter, det är det ingen tvekan om, men det här är inte ett värdigt liv; instängda, inträngda och avskurna från allt.
Lite upprörda är vi efter besöket, det är svårt att samla intrycken. När vi kommer hem dricker vi kaffe och vin till långt in på natten...
Det är fullt av hundar här i Bukarest- inte helt oväntat. På bakgården till huset där vi bor finns en flock hundar som vi ser är omhändertagna av några som bor i huset mittemot. Två unga killar har vi sett som flyttar byggmaterial och skräp på stora vagnar. Ett gäng stora, till synes välmående hundar följer dem glatt och passar på att huta åt andra hundar som kommer för nära; ”det här är våra människor och vår vagn; stick!”
När jag stiger upp på morgonen skiner solen in genom köksfönstert, jag lutar mig ut för att titta på hundarna som jag vet finns därnere - och där är dom; några sover i solen och tre stora vackra vovvar tumlar runt och brottas, svansarna går och de låtsasmorrar. Jag blir varm i hjärtat; det kan vara alldeles okey att vara gathund i Bukarest...
Det är lite förvirrande; jag hade en bild av att alla hundar på gatan skulle fara illa; vara halta och skadade, allmänt eländiga och åthutade.
Där hade jag fel!
Vi hämtas klockan tio av Tamara för att besöka hennes
Lisa och Gun ska hälsa på hos Liana.
Lördag morgon tränger vi alla ihop oss i Tamaras bil för att åka till Lehliu och träffa Elena och alla hennes hundar. Soligt och varmt är det, Lisa undrar om resan tar lång tid...?! Hon har lite tråkigt, lilltjejen.
När vi tror att vi är framme i Lehliu undrar vi nästan om vi kommit fel, det är så tyst - med så många hundar borde det väl låta...?!
Men vi har kommit rätt!
Fortfarande är det ganska tyst, men nu ser vi hundar och svansar som svajar lite nyfiket, några hundar har hoppat upp på sina kojor för att se bättre. När vi kommer närmare blir det större uppståndelse; ”hälsa på oss först, hälsa på oss först!!!
 Fram kommer lilla Blacki, en av de hundar som går lösa. Hon lägger sig på marken och kråmar; vilken underbar välkomskommitée!
Några fler hundar går också lösa och är egentligen fria att avvika men de kommer alltid tillbaks. De strosar runt vår bil en stund, lägger sig sedan i skuggan och sover.
Hägnet ligger på ett stort öppet fält, på ena sidan strosar ett gäng kor, på andra sidan går en liten väg och här finns också en gård strax intill.
Vi möts av nyfikna hundar som är glada att det kommer människor, de nosar in oss och sticker ut nosarna för att få kontakt. Pälsarna glänser i solskenet, ögonen är mjuka och klara, svansarna viftar.
Elena och Melania sliter med att köra bort gamla ben och bajshögar efter alla hundarna. En jättehög med nya ben ligger färdiga att delas ut efter städningen.
Länge, länge går vi ”bara” runt och ”bara” tittar och ”bara” kelar med alla hundar. Några få vill slippa närkontakt; många av dem har hämtats i Palady och vad de varit med om vet vi inte...
Alla hundar kommer glatt till Elena.
Crijano har plötsligt sluppit lös och befinner sig i mittgången!
Stor uppståndelse bland vovvarna; ”ta fast honom, ta fast honom!!!” Uppståndelsen är vänlig; hundarna tar bara tillfället i akt att som flock roa sig med att storma runt och försöka skapa ordning. Elena bär tillbaks Crijano som ser ut att flina nöjt där han hänger på hennes arm...
Nästa uppståndelse är när gänget med kor börjar springa bakom raden av kennlar; hundar hoppar upp på kojorna och skäller, andra ställer sig på bakbenen mot staketet för att se bättre. Det finns ingen riktig aggressivitet i skällandet; mer ett samlande av flocken inför gemensam förnöjelse...
Efter en stund börjar vi alla hjälpa till lite med att städa undan, fylla på nytt vatten och dela ut mat. Jag känner mig klen och ynklig när jag ser med vilken kraft Elena och Melania sliter... Vi gör alla så gott vi kan i den heta solen och efter en (lång) stund är vi klara!
Gun, Christin och Gunilla åker tillsammans med Elena för att titta på den nya marken, Lisa och jag stannar för att försöka dokumentera fadderhundar. Lite tokigt blev det eftersom vi först inte kände igen alla hundar från bilderna på våra papper – hrmpf...
Roligt hade vi dock; vi var ju tvungna att kela lite extra med alla de hundar vi försökte kolla vilka de var (?!?). Men dokumentation blev det; Lisa sprang runt och försökte hitta rätt hund till rätt bild och jag skrev.
(Nu har hon inte tråkigt längre, lilltjejen... )
Vid halvsjutiden åker vi in till Bukarest för att äta tillsammans. Eftersom vi inte hinner tvätta oss och byta kläder sätter vi oss på en uterestaurant vid en stormarknad. (Hahaha, undrar hur vi luktar!?!)
Elena har hunnit hem till sin mamma och dyker upp förvandlad till dam (hur gör hon???).
Gun och Lisa har shoppat nya fräscha T-shirts - vi andra nöjer oss med att tvätta händerna...
I flera timmar sitter vi och jag fascineras av hundarna som lever här; dingoliknande, blankpälsade och klarögda stryker de runt i buskarna kring restauranten och väntar på matbitar. Något av det vackraste i hundväg jag sett. De hör till sammanhanget här, det märks att de är vana att få mat, de är vaksamma och försiktiga - men inte rädda. En hund dricker vatten ur min mugg...
Flera av hundarna har gula tags i öronen, ett tecken på att de är kastrerade. Kommunen har ett kastreringsprogram; hundar på gatan plockas in, kastreras och släpps sedan tillbaks på gatan igen. Det fungerar inte alltid riktigt så men dessa hundar har det fungerat för...
Vi delar våra pizzor med hundarna, en stilig hane sniffar förstrött på min vegetariska pizza - och slukar sedan Lisas bit med skinka!!! Hmmmm?!
En hund försöker bli av med något som fastnat i halsen och jag tänker ”kycklingben”.
Elena och jag går fram till hunden, den backar inte fast vi försiktigt håller fast den och tar tag i dess huvud. Elena öppnar käkarna och jag ser ett kycklingben som sitter på tvären långt bak i gommen. Jag stoppar ner fingrarna i halsen, pillar lite försiktigt först men får sedan tag i benet och tar i - och får loss det!
Alldeles stilla och tyst låter hunden mig gräva halsen - ruskar bara på huvudet när vi är färdiga och smyger sedan tillbaks in i buskaget. Vilket möte...
Innan vi avrundar kvällen, det börjar bli mörkt och kallt, hinner vi se en hundflock jaga en bil skällandes och stampandes...
Jag ler inom mig och tänker att ”berikning” är hundar själva rätt bra på. Kan de ägna sig åt att jaga bilar på detta sätt lever de relativt väl...
Hemma i lägenheten tar Christin fram laptopen för att vi ska kunna dela med oss av våra intryck till er därhemma. Lilla Lisa är helt slut och trots att hon säger att hon också vill dricka kaffe (?!?) säger Gun bestämt att nu måste hon gå och lägga sig. Alla intryck är så överväldigande att vi inte vet var vi ska börja, vi dricker kaffe och vin och fnittrar. Bildprogrammet vill sig inte riktigt förrän framåt tretiden, gäääsp... jag går till sängs först av alla; 03.15?!?!
 Söndag morgon och vi ska till Danielas hus. Hon hämtar oss klockan tio och vi dundrar genom Bukarests gator; det låter lite väl mycket...? Jo, avgassystemet har ramlat av - åtminstone delvis. ”Not a problem” tjoar Daniela varje gång vi tror att bilen ska ramla i bitar...
Nästan framme ber hon oss stiga av och vänta tills hon kommer tillbaka – vägen är för gropig och vi är för tunga – hahahaha! När hon kommer tillbaks är väskorna utplockade och avgassystemet uppbundet med snöre - ”Not a problem”...
Danielas hus är oerhört vackert men nergånget, en stor gran mitt på tomten ger skön skugga. Vi går runt och runt och runt bland alla kennlar...
På gården framför huset springer en del hundar lösa, de nosar lite på oss, några är ganska skygga.
En valp sitter i en bur utan något mjukt att ligga på, Lisa lämnar sina avdankade mjukisbyxor till den lille att ligga på. Valpen börjar genast dra i byxorna och morra. Den är välhullad och frimodig...
Riki sitter fortfarande kedjad och Christin blir upprörd. Max är också kedjad fast han har en kennel...?
Några av hundarna är sanslöst magra, utmärglade. Tre hundar har demodex och ser oerhört eländiga ut
Vi frågar varför och Daniela säger att hon tror de har mask, det låter rimligt. Hundarna med demodex är under behandling. Det har varit en massa strul med pengar för Daniela. Pengar som skulle betalats till henne som inte kommit - det ena och det andra. Hon har det nog inte så lätt.
Genast bestämmer vi att åka och köpa hundmat och ben att gnaga på.
 Vi delar ut maten och det blir lite kaos i några av kennlarna – alla är uthungrade och vilda över att det nu finns mat och det blir bråttom, bråttom...
Alexandru, Danielas son hjälper till med att dela ut mat och hålla koll på oss svenskor så att alla hundar får mat i alla kennlar.
Det är lite rörigt en stund.
Efter maten får alla ett ben. En stund senare kan man nästan höra lugnet som lägger sig när de alla är mätta...
Då får vi kaffe! Vi sitter under den stora granen och sinnena är smäckfulla med intryck – varför är några av hundarna så eländiga och andra så välmående...?
När vi sedan sätter oss på det braiga flyget är vi glada, upprörda, trötta och omtumlade.
Underbara hundar och människor har vi mött.
Ett fantastiskt land – Rumänien.
Så mycket att göra, så många hundar, hästar som far illa...
Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon...
Fler bilder finns att se på Picasa-web. Enklast så då det var så väldigt många.
Bilder från Gun
|
