Sjukdomar i Rumänien

Vartefter det kommer nyheter och information om fadderhundarna dyker det upp olika sjukdomar. Då en hel del inte finns eller är ovanliga i Sverige, har vi samlat lite information här.

Sidan kommer att kompleteras vart efter.

Babesios

Babesiosis är en sjukdom som förekommer i hela Europa. Sjukdomen sprids av den stora bruna hundfästingen, i Skandinavien är den sällsynt då den inte överlever i vårt klimat, däremot kan den föröka sig inomhus.

Hundar som drabbas av babesios uppvisar vanligen symtom kort tid (1-3 veckor) efter att de infekterats. När babesia-organismen kommit in i hundens kropp söker den sig in i blodomloppets röda blodceller där den livnär sig på ämnen från blodkroppen. Den växer och när den är tillräckligt stor delar den sig. När den delat sig några gånger kommer den röda blodkroppen att sprängas, och babesian och dess slaggprodukter kommer ut i blodomloppet. Den frigjorda babesian söker sig snabbt till nya röda blodkroppar, och dess slaggprodukter gör att hunden blir sjuk. När detta pågått under några månaders tid är det redan en avsevärd mängd organismer som frigjorts, och hunden uppvisar sjukdomssymptom.

Babesiainfekterade hundar blir ofta snabbt friska med hjälp av behandling. En del hundar drabbas dock av komplikationer och avlider. Många hundar som infekteras blir aldrig sjuka, dvs. att man hittar antikroppar behöver inte betyda att hunden kommer att bli sjuk.

Till symptom hör trötthet, feber, nedsatt aptit, ont i kroppen och en anemi.

Hundar smittas normalt inte i Sverige av de parasiter som orsakar babesios eftersom den bruna hundfästingen inte finns i vår natur. Infektionen sprids alltså normalt inte vidare från en infekterad hund så länge den vistas i Sverige. Ett möjligt undantag finns och det är om en hund fört med sig infekterade bruna hundfästingar in till inomhusmiljöer i Sverige.

De babesiaparasiter som orsakar babesios just hos hund orsakar inte sjukdom hos människa.

Källa: SVA

Hjärtmask

Hjärtmask (dirofilarios) förekommer inte i Sverige men bl a vid Medelhavet. Hundar smittas via myggor. Parasiten utvecklas i myggan så att spridning av smitta till andra hundar blir möjlig. Denna utveckling sker dock bara om medeldygnstemperaturen är tillräckligt hög under flera dagar, dvs. infektionen skall i dagsläget inte kunna spridas via myggor i svensk natur och hundar kan därför inte infekteras i Sverige.

Maskarna lever i hjärtat och angränsande större blodkärl. I riktigt allvarliga fall kan flera hundra maskar leva i en hund. En maskhona kan ge upphov till flera miljontals mikrofilarier, dvs ungar, dessa täpper till de finare blodkärlen. Det är också dessa som sedan sprids vidare.

Det kan ta lång tid innan en hund visar symtom till följd av sin hjärtmaskinfektion. Under denna tid växer maskarna till i hundens lungkärl och när de väl är vuxna är det ofta svårt att bota den smittade hunden, som drabbas av skador i lungor och hjärta. Anemi (dvs. brist på röda blodkroppar) och njurskador är andra följder av en kronisk infektion.

Typiska symtom är slöhet och hosta. Hunden magrar av och blir gradvis allt sämre. En infekterad hund kan också mycket plötsligt bli drastiskt sämre, få svårt att andas och hamna i ett chocktillstånd. Orsaken kan bland annat vara hjärtsvikt eller att ett antal maskar dött. Ibland vandrar också maskar från lungkärl till hjärtat. Hundar som drabbas av detta brukar avlida inom 1-2 dygn.

Två olika typer av blodprovsundersökning används vid misstanke om hjärtmaskinfektion hos hund. Båda undersökningarna kan som regel påvisa infektionen tidigast 5-8 månader efter det att hunden infekterats. Hos en hund som har symtom, eller som varit infekterad en tid, kan som regel förändringar ses i lungorna med hjälp av en röntgenunderökning.

Dirofilarios hos hund är ofta en mycket svårbehandlad sjukdom. Förutom behandling av komplikationer, som t.ex. njurskador och lungskador, är det mycket viktigt att hunden vilar under hela behandlings- och återhämtningsperioden. I de fall hunden är tillräckligt stabil och prognosen bedöms vara tillräckligt god sätts behandling med en arsenikföring in mot de vuxna maskarna. Om behandlingen lyckas och hunden mår bra ges ytterligare behandling mot maskinfektionen några veckor senare.

Hundar som lever i utsatta områden bör behandlas regelbundet med förebyggande medel (tabletter en gång per månad) som hindrar att hjärtmasken utvecklas. En hund är inte skyddad mot sjukdom om förebyggande behandling sätts in för sent efter det att hunden infekterats.

Människor smittas inte av hjärtmasken Dirofilaria immitis direkt från sjuka hundar, men i länder där parasiten är vanligt förekommande kan även människor infekteras via myggbett. Det är dock ovanligt.
Källa: SVA

LEISHMANIOSIS

Leichmaniosis, (även "sandfly-sjuka" och "kala azhar") sprids av sandmyggor som inte finns i Sverige. Sjukdomen som orsakas av en blodparasit är vanlig i sydeuropa och i stort sett alla varmare länder. I de allra flesta fall krävs det ett stick från en infekterad sandmygga för att en hund eller människa skall kunna smittas.

Eftersom sandmyggor inte finns i Sverige är risken för inhemsk smittspridning från en infekterad hund till andra hundar eller till människor i normala fall mycket liten. Misstänkta fall av smitta via blod, utan att myggor varit inblandade finns dock rapporterat hos människor i utlandet. Försiktighetsåtgärder kan därför vara aktuella, speciellt i de fall en infekterad hund handhas av en människa med nedsatt immunförsvar.

Vissa hundar tycks ha en förmåga att själv bekämpa parasiten. Hundar bör skyddas mot sandmyggorna med Scaliburhalsband och genom att vara inomhus på kvällar och nätter då myggan är aktiv.

Leishmanios förekommer inte normalt i Sverige men har på senare år diagnostiserats hos flera hundar. De flesta har varit importerade hittehundar, men infektionen har påvisats även hos andra hundar som vistats i Sydeuropeiska länder.

Leishmanios hos hund leder nästan alltid till allvarlig systemsjukdom och död. Infektionen kräver som regel upprepad eller livslång behandling.

En rad olika symtom kan utvecklas, bland annat kraftiga, livshotande blödningar från nos, smärtsamma led- och muskelförändringar, svaghet i bakbenen och stelhet och symtom orsakade av lever - och njurskador. Ofta har hundarna också hudförändringar. Symtom från ögon, anemi (brist på röda blodkroppar), avmagring och förlust av muskelmassa är andra exempel på vanliga symtom. Leishmaniainfektionen gör att hundens immunförsvar blir nedsatt och ofta drabbas hunden av ytterligare infektioner, t.ex. bakteriella hudinfektioner. Parasiten kan finnas vilande i hunden i flera år innan symptom uppträder.

Leishmaniainfekterade hundar behöver inte uppvisa symtom förrän lång tid (flera månader eller flera år) efter det att de infekterats via ett myggbett. Tyvärr kan man också misslyckas med att upptäcka infektionen trots att korrekta prover tas.

Det finns ingen behandling som visats säkert befria infekterade hundar från leishmaniaparasiter. Hunden kan leva ett gott liv under lång tid om behandling sätts in tidigt. Hunden kan också behöva annan behandling, beroende på vilka organ som är skadade och beroende på hur sjuk hunden är. Prognosen varierar och måste bedömas från fall till fall.
Källa: SVA

Parvo (valpsjuka)

Många tror att det är en sjukdom som bara drabbar valpar men så är inte fallet. Sjukdomen kan drabba hundar i alla åldrar även om det är valpar som drabbas hårdast. Parvo förekommer även bland vilda djur som räv, varg, iller, mink och säl och är spridd över hela världen.

Tack vare effektiva vacciner ses sjukdomen sällan hos inhemska hundar. Virus sprids med avföring från infekterade hundar under totalt cirka 2 veckors tid. Efter det kan hunden fortsätta sprida virus om det finns avföring kvar på t.ex. päls och tassar. Infekterade hundar sprider smitta redan innan de visar symtom på sjukdom och många smittspridande hundar visar aldrig några symtom.

Viruset sprids också genom t.ex. händer och föremål som kläder, matskålar, filtar etc. Viruset kan leva i upp till flera år i skog och mark och smitta nya hundar. I utomhus- och inomhusmiljöer, som inte helt går att desinficera, kan alltså smittan finnas kvar under mycket lång tid.

Korrekt vaccinerade hundar är väl skyddade mot smitta. Valpar som föds av en korrekt vaccinerad tik har ett indirekt skydd under de första veckorna. Skyddet avtar successivt. En hund som överlevt en parvovirusinfektion är skyddad (immun) mot infektion med hundens parvovirus i minst 20 månader, eventuellt för hela livet.

Symtom på sjukdom ses oftast inom några dagar från det att hunden infekterats, ibland upp till ett par veckor. Typiskt är hög feber (40-41°C), kräkningar, diarré och sekretflöde från ögon och nos börjar sedan att uppträda. Hunden tappar aptiten och kan senare också få sekundära bakteriella infektioner. Hunden kan snabbt bli sämre och avlida. I de flesta fall överlever dock hunden med hjälp av veterinärvård. Hundar som överlever parvovirus-infektionen brukar också tillfriskna helt, utan att få några bestående problem.

Valpar som föds av en korrekt vaccinerad tik har ett indirekt skydd under de första veckorna. Riktigt små valpar födda av en tik som inte själv har ett bra skydd mot infektionen. är mycket känsliga, och hela kullen kan dö mycket plötsligt om valparna infekteras med parvovirus, dom kan också dö flera månader senare till följd av skador på hjärtat. För att viruset skall kunna orsaka hjärtsjukdom måste valparna infekteras innan de blivit två månader gamla. Hos äldre valpar/hundar orsakar en parvovirus-infektion normalt inte hjärtsjukdom.

För att fastställa om det är parvovirus tas blod- och avföringsprov. Ibland kan man dock inte hitta virus i avföringsprovet trots att hunden är sjuk, risken för det ökar ju längre tid som gått efter det att hunden infekterades.
Hundens parvovirus har påträffats hos katter som inte vaccinerats mot kattens parvovirus (kattpest). Det är alltså möjligt att en ovaccinerad katt, som inte är immun mot parvovirus, kan infekteras med hundens parvovirus.

Källa: SVA

Leptospiros

Leptospiros är en bakteriesjukdom som kan drabba både människor och djur. Sjukdomen är ovanlig hos hund i Sverige. Vaccination mot leptospiros rekommenderas till hundar som skall resa utanför Norden och vistas i skog och mark, i hundrika miljöer eller i lantbruksmiljö. Leptospirabakterier kan utsöndras i en infekterad hunds urin under lång tid; i månader. Många hundar sprider smitta utan att själva visa symtom på sjukdom. Hundar smittas ofta via vattensamlingar med relativt varmt, stillastående vatten. De smittas också vid direkt kontakt med infekterade gnagare, hundar och infekterade hundars urin.

Leptospiros är en så kallad zoonos, dvs. en sjukdom som kan drabba både människor och djur. Människor kan förutom andra, mer vanliga smittvägar även smittas via infekterad hundurin. Handskar bör därför användas vid hantering av infekterade hundar samt vid risk för kontakt med kontaminerad urin. I samband med rengöring av t.ex. hundstallar rekommenderas också skyddsglasögon.

Vid rengöring av miljöer där leptospirasmitta misstänks är det är viktigt att tänka på att leptospiror trivs i fuktig, varm miljö, och att de kan överleva längre i infekterad urin om den späds ut med vatten. Att enbart använda vatten vid rengöring är alltså direkt olämpligt, liksom att lämna kvar vattenpölar. Torka först av ytor och använd desinfektionsmedel med effekt mot leptospiror innan mekanisk rengöring med vatten utförs.

De hundar som utvecklar symtom till följd av en leptospirainfektion brukar göra det en kort tid efter infektionen. Vid lindriga leptospirainfektioner hos hund ses ofta inga symtom på sjukdom, eller endast milda symtom. Andra hundar drabbas dock av mer allvarliga infektioner och grav, till och med livshotande sjukdom kan utvecklas. De hundar som drabbas av allvarlig akut sjukdom kan kroniska, dvs. kvarstående obotliga skador uppstå, framförallt i njurar och lever. Ofta inflammeras också blodkärl.

I typiska fall av leptospiros hos hund ses slöhet, feber och kräkningar. Hunden urinerar och dricker mer än normalt och är ovillig att röra sig. Ofta ses blödningar i bland annat munnens slemhinnor, i form av röda fläckar.

Blod- eller urinprov kan tas för bakterieodling. Leptospirabakterier är svårodlade och det är inte alltid de överlever och växer så att odlingen ger ett resultat. Odling är ändå ett mycket bra hjälpmedel för diagnos, eftersom man i de fall bakterien växer ut helt säkert vet att hunden verkligen är infekterad med leptospira. Blodprover undersöks ofta också för att se om hunden bildat antikroppar mot leptospirabakterier. Ofta undersöks ett par blodprover tagna med t.ex. 2-4 veckors mellanrum.

Eftersom leptospiros hos hund är ovanligt i Sverige brukar endast hundar som skall resa till riskområden utomlands vaccineras. Vacciner mot leptospiros ger inte ett fullständigt skydd mot infektion, men korrekt vaccinering ger hunden ett ökat skydd mot allvarliga sjukdomssymtom. I regioner där leptospiros är vanligt vaccineras hundar ofta 2-3 gånger inför varje sommarsäsong då smittrisken från skog och mark anses störst.

Källa: SVA

RÄVENS DVÄRGBANDMASK

Parasiten har aldrig påträffats i Sverige men finns i hela övriga Europa, främst i och kring Alperna, där upp till hälften av rävarna är infekterade.

Den vuxna bandmasken lever i rävens (hundens/kattens) tarm och avger ägg som utsöndras i djurets avföring. Äggen smittar mellanvärden, som normalt utgörs av sorkar och smågnagare, och utvecklas i dem till en blåsmask som avger dotterblåsor som sprids till olika inre organ. Hunden eller katten blir infekterad genom att äta smittade sorkar eller andra smågnagare. Den vuxna bandmasken utvecklas, från den uppätna blåsmasken, och kan utsöndra nya ägg via hundens eller kattens avföring tidigast 26 dagar efter infektion. Hunden, katten eller räven får inga sjukdomssymtom av den här parasiten.

Det riktigt farliga med denna parasit är att människor också kan smittas. Detta sker genom att man får i sig maskägg via bär, svamp eller grönsaker som blivit nedsmutsade av smittad räv/hund/katt-träck. Maskägg kan också finnas i pälsen på en smittad hund.

Parasiten utvecklas som en svulst i levern hos människa och kan också sprida sig i kroppen till andra organ. I områden med många smittade rävar (främst Alpregionen) påvisas årligen omkring 10 fall hos människa per miljon invånare. Problemet är alltså inte att många människor drabbas, utan att sjukdomen är mycket allvarlig och kräver livslång behandling av personer som smittas och i vissa fall levertransplantation. Ett annat problem är att infektionen vanligen inte upptäcks förrän efter många år, oftast ca 15 år.

Parasitäggen är mycket motståndskraftiga. De tål mycket mer än vanlig frysboxtemperatur och kan alltså övervintra i markerna och fortfarande vara smittfarliga för smågnagare och människa under lång tid. Äggen dör vid kokning och inom en vecka vid nedfrysning till -80 grader (så kallad ultrafrys).

I områden i Mellaneuropa där parasiten är vanlig hos räv avråds människor från att plocka och äta bär och svamp i naturen. Det rekommenderas att fallfrukt, bär och svamp värmebehandlas, d.v.s. kokas eller steks, eller åtminstone sköljs noga, för att minska smittrisken. Det är också viktigt med god handhygien, alltså att man tvättar händerna när man varit ute i skog och mark.

Hundar och katter som vistas ute i högriskområden och har möjlighet att få tag i smågnagare bör avmaskas en gång per månad.

Om rävens dvärgbandmask fick tillfälle att spridas till Sverige och etablera sig i den svenska rävstammen skulle det kunna leda till allvarliga inskränkningar i friluftslivet och negativt påverka vår vana att plocka och äta bär, svamp och att äta färska grönsaker som odlats på friland. Därför är det ytterst viktigt att hundar och katter som varit utanför Sverige avmaskas med just praziquantel eller epsiprantel innan de kommer tillbaka till Sverige samt även i Sverige inom en vecka från hemkomsten.

Källa: SVA