Happy Tails sponsrar sin första Spayathon!

27 maj åkte Annelie, Hasse och Yvonne till Bukarest för att närvara vid Happy Tails första spayathon. Tyvärr blev Yvonne sjuk och liggandes kvar på hotellet och kunde därmed inte närvara vid denna historiska händelse.

En del bilder finns här på sidan, vill du se alla bilder och filmerna hittar du dom här: bilderna filmerna

27 maj
Vi klev upp 03.15 igår och var framme vid hotellet vid 6-tiden på kvällen. Åka en lördagmorgon med all chartertrafik från Arlanda var ingen höjdare. Kö, kö och åter kö. Det var lång väntetid mellan planen i Amsterdam som fördrevs med fika och lite läsning.
Äntligen framme hämtades hyrbilen som vi bokat redan i Sverige och jag körde för första gången i Bukarest. Tack och lov firade dom midsommar så det var inte mycket trafik.
Väl framme vid hotellet möttes vi av Hasse som kommit fram lite tidigare. Token har kört MC hela vägen ner.
Vi åt och klev tidigt i säng, helt utpumpade. Även fast man suttit på rumpan hela dagen så blir man så trött av att göra ingenting.
Hotellet skulle vara 3-stjärningt men klassas enligt oss snarare som 1, kanske 2-stjärningt. Men det är en plats att sova på och enkelt att ta sig till Tamara ifrån, och Elena bor i närheten.
I morse när vi kom ut från hotellet var här en enorm commers på gatan. Längs hela trottoaren på båda sidor var det loppmarknad uppdukad direkt på marken. Allt från kranar, köttkvarnar till jeans och nappar såldes. och knökfullt med folk. Det var riktigt kul att se.

Idag har vi träffat Tamara och varit till gatuhundarna i Volontari, parkeringen och Peninsulaflocken. Alla såg ut att må bra och dom fick sin söndagsmiddag bestående av ris, kyckling och hundsalami. I Peninsula letade vi efter flocken med vildhundarna men hittade bara tre stycken som vi la ut mat till, och vi såg skymten av några små valpar (dom hördes desto mer ett tag) men vi lyckades inte spåra dom men ställde lite mat där vi sett dom i alla fall.

Efter lite mat i magen på oss människor körde vi hem Tamara och passade på att klia på Denis. Han var inte lika pigg som förra gången och hade gått ner i vikt. Tamara ska ta honom till veterinären och göra en allmän koll samt ta hand om ett geggigt öra. Men han åt med god aptit och stod blick stilla då vi kliade honom. Det skär i hjärtat då man går ut därifrån och lämnar honom ensam.

28 maj
Elena kom till hotellet och vi åkte tillsammans ut till Pelinu. Det hade regnat där hela helgen så vägen var helt eländig. Vägen består av någon speciell lera /sand som blir mer än såphal när den blir blöt och bilen vill gärna ställa sig på tvären. Inte helt angenämt att köra på. Hasse hade tänkt ta motorcykeln först men ändrade sig i sista stund vilket var tur. Den hade aldrig grejat detta. Sista biten fick vi köra bredvid i en slänt för att överhuvuvud taget ta oss fram.

 
Aurelian var redan där med sina volontärer och den ambulerande kliniken i en ombyggd husvagn.
Full aktivitet rådde för iordningställande av spayathonet. Flitar och dyner breddes ut, vatten hämtades och slutligen hundar. Dom fick en spruta och rakades sedan opererade Aurelian på löpande band.
Tyvärr hade våra gröna HappyTails-öronmärken inte kommit än så dom fick röda märken i öronen

Jag satt vid uppvaket och kollade att dom mådde bra och fick trösta och lugna då en del blir rädda då de vaknar.
28 hundar kastrerades och en tik hade 12 valpar i magen som togs bort. Han gör ett mycket snyggt jobb med titthålsoperationer. Det blir minimalt sår och därmed mindre infektionskänsligt. Enda gången det blir stort sår är då det finns valpar i magen. Och han är snabb. Fattar inte varför inte svenska veterinärer kan tillämpa tekniken.

En hund fick avlivas som hade enorma skador efter slagsmål. Han hade sår överallt. Om jag förstod det hela rätt så finns det ett hägn där veterinärstuderande utbildar sig / sköter om hundarna. En av tjejerna hade den med sig men den var alltför skadad så den fick somna in vilket var mest barmhärtigt. I det hägnet är hundarna tydligen väldigt aggresiva.
Elena kom och avbröt mitt vakjobb, satte mig och Hasse på att öppna burkar. Det fanns inte tillräckligt med torrfoder så det fick bli burkmat som hon blivit sponsrad med. 192 burkar öppnades och trampades ihop och portionerades ut till hundarna. Tror jag kommer drömma konservburkar i natt!

Hela tiden hängde molnen tunga och åskan gick på håll. Trodde vi skulle klara oss men eländet brakade loss vid 3-tiden mitt under matningen. Alla blev fullkomligen som dränkta katter och till slut blev det för mycket regn så projektet fick avbrytas för att vi skulle ha en chans att kunna ta oss därifrån.
Innan vi for blev det lunch bestående av bröd med fårost och tomat under ett parasoll som vi fick hålla i då det kom stormvindar.

Det har hänt en del på hägnet sen sist. Huset är ju rivet och det har blivit lite tok i kommunikationen mellan Elena och oss då det gäller nybyggnationen. Det är inte ett nytt hus som byggs, utan det är en mur som ska fungera både som hägngräns och vägg till nya rastgårdar som ska få tak.
Hon har blivit sponsrad med detta av en moldavisk kvinna som bor i Frankrike. Denna kvinna värnar om hundar i Moldavien och kunde inte finna ett korttidshägn där så hon har haft en deal med Elena att få ha sina hundar i Pelinu i väntan på hem i bl.a Frankrike. Från början var det 80 hundar och idag är det 14 kvar som väntar på sina hem.
Det är två unga grabbar som jobbar med detta och vi får hoppas att dom klarar uppgiften. Hasse fick visa en av dom hur man kunde ställa foten på regeln man skulle såga för att den skulle hålla sig still.

Det var fullständigt ommöblerat bland hundarna eftersom flera av kennlarna var rivna inför bygget, och nya hade byggts i den s.k valphagen.
Överallt där det inte fanns någon form av tak fanns parasoller, blåvita och fina, som skydd för sol, väder och vind.
När vi for därifrån åkte vi i karavan över åkrarna för att slippa den värsta biten av vägen. Aurelian körde fast med husvagnen och vi fick skjuta på ekipaget som bara halkade fram och tillbaka. Till slut kom han loss och resten av gänget fick ta sats för att ta sig genom eländet. Hasse hade glömt veva upp fönstret så bilen blev målad med lera både innan och utanpå.

29 maj
I dag blev det turistdag som omväxling. Det kan ju vara lite skoj att se lite utav staden som man bevistat tre gånger nu.
Vi hämtade upp Elena i hennes lägenhet, jag i bil och Hasse på MC:n då vi behövde en däckverkstad till den. Vi hittade en på vägen till flygplatsen och där fick den bli kvar till i morgon. Sen fick Hasse ta över ratten med GLÄDJE! Det är en klar utmaning att köra i denna stad. Tror inte det finns någon som följer trafikregler. Totalkaos i mellanåt.

Nåväl, Elena tog oss till ett "Bymuseum". Ett ställe dit dom flyttat en massa region-typiska hus från olika tidsåldrar. Det är säkert ett hundratal kåkar där i olika utformning, konstruktion och tidsåldrar. Mycket intressant att se.

Efter besöket där for vi till restaurangen där Elenas dotter Rebecca jobbar och åt en härlig middag.
Aurelian kom och vi gick igenom gårdagen och hur det ska anordnas i framtiden. Problemet med byborna i Pelinu är att dom inte har hundar som är vana att gå i koppel eller ens bli klappade. Aurelian tänker sig att ta med 10 volontärer som går runt i byn och samlar in hundarna och tar med dom till husvagnen. Och det är nog det enda raka.
Två hundar, Lucy och en till hade kastrerats veckan innan (i Bukarest) själva spyathonet annars hade dom fött valpar. Han fick sponsorpengar för dessa 30 hundar.
Tamara har också några hundar och kattor som ägs av fattiga människor i grannskapet som behöver kastreras.

Då alla var proppmätta tog vi en tur till Rumäniens viktigaste kyrka, Patriarken Romania. Ett fantastiskt ställe där t.o.m jag blev hänförd.

Måste bara berätta om det 3-stjärniga hotell vi bor på. Ovanför sängen finns två lampor som var trasiga. Hasse bad dom byta lamporna, i alla fall en, och dom tog honom på orden. Så nu har vi 1 fungerande sänglampa. Det är hål i lakanen och gardinerna är fransiga. Tar toapappret slut får vi be om mer i receptionen. Städningen bestod av att torka av "hall"golvet första dagen. När vi duschar hamnar det mesta utanför duschkaret och man får ha skorna på för att inte bli blöt om strumporna. Det utlovade trådlösa nätet fungerar inte men dom letade i alla fall fram en kabel åt oss. Lådorna i sängborden och byrån har trasiga handtag så dom går inte att öppna och sitter på tvären. Ojoj, listan kan bli längre men vi stannar här.

30 maj
Dagen började med frukost på ett fik i köpcentret. Elena kom till hotellet o vi for ut till hägnet. I Lehliu stannade vi vid kommunalhuset där skatt för marken betalades.
Hon har två tomter på 2000kvm styck, den ena var vi med och sponsrade och den andra har hon tagit banklån för att köpa. Papperen (lagfart skulle jag tro att det handlar om) på den är inte klara då det kostar 700 Euro att "lösa ut" dem och Elena inte har det. Jag tog foton på markritningarna.
Vi pratade lite om kostnader för sophanteringen. Det blir en hel del sopor, speciellt då det matas med burkmat. Hon måste ta soporna till Bukarest och får betala 12 lei för att kasta 10 säckar. Men i detta korrupta samhälle kan hon byta sopor mot cigaretter från Moldova vilka hon får tag på väldigt billigt.
För att överleva här överhuvud taget måste folk vara uppfinningsrika och det är inte konstigt att det är korrupt. Elena tjänar 300 Euro per månad och hennes man 250 Euro. Hyran för lägenheten är 300 så den tog hennes lön direkt. Utan man skulle hon inte ha något kvar att leva på.

Black Arrow med kompis	Pamela som kan gå med sin handikappvagn	Tiken adpoterade den vita valpen som var förädralös

Vad gäller hägnet är Happy Tails hennes viktigaste sponsor då det kommer sponsorpengar varje månad. Från andra, bl.a Moldavien får hon sporadiskt sponsring, hon vet aldrig när. Man måste bara beundra henne att hon lyckas få ihop driften av hägnet. Det vi ger täcker inte ens maten ordentligt.

Nåväl, väl i hägnet mockade vi i kennlarna. Hasse försökte men höll på att få upp hela frukosten så han försökte lära pojkarna hur man murar. Dom är inte helt kunniga i konsten. Till muren används Siporex-stenar och dom ska inte muras på samma sätt som tegel vilket dom gjorde. Informationen gick nog fram för jag såg hur pojkarna betedde sig efter lektionen. Inte helt lätt att undervisa på svenska till rumäner som inte kan engelska.

Elena hade sponsrats med "tandborstar" för hundar. Tre stora försäljningsställ med godistandborstar satt vi sedan och sprättade och delade ut till hundarna. Vi fick god hjälp av de lösa hundarna som gick och plockade tandborstar och stoppade nosarna i kartongerna hela tiden. Speciellt HappyDays stod och plockade och skulle vara i centrum hela tiden. Han är så go´.

Tillbaka i Bukarest for vi till Harley Davidson där Hasse lämnat motorcykeln för balansering av däck. Han fick punka på vägen ner och däcket blev inte balanserat då. Killen sa att visst kan jag ta bort däcket men jag litar inte på att nå´n kan göra ett bra jobb. Återigen det där att dom inte litar på varandra här nere. Sorgligt. Men han var villig att pröva till slut. Nu hoppas vi bara att det funkade och att däcket är rätt balanserat.

Därifrån bar det iväg för att lämna Elena. Det tog ca 1 timme att ta sig till hennes lägenhet. Vilken trafik! Och fullständig kaos i varenda korsning. Av någon anledning försvinner alla filmarkeringar och alla kör härsan tvärsan. Ta körkort i denna stad måste vara en mardröm.

Därifrån körde jag solo till hotellet utan kartläsare och jag hittade rätt. Är så stolt!

Snabbdusch, in i taxi och träffade Tamara på Palatul Ghica. Vilket ställe! Det är ett gammalt palats från tiden då Rumänien lydde under Turkiet. Idag är stället privat med en tjusig restaurang med fransk mat. Gott gott.
Tamara körde oss till hotellet där vi fullkomligen stöp i säng.

Det är med vedmod man lämnar Bukarest med alla hundar och våra tvåbenta vänner.
Jag önskar att alla kunde åka ner och få uppleva allt på plats. Man får verkligen andra perspektiv på saker och ting och livet i allmänhet. Framför allt får man en helt annan förståelse för hur landet fungerar. Det är så lätt att sitta hemma och säga att så här ska det vara. Det kan bli lika tokigt som med googles översättningar ibland, om ni förstår vad jag menar.
Det har varit en oförglömlig resa och den bästa resan hitintills tror jag. Kanske är det för att det var tredje gången och man börjar förstå lite mer?
En sak är säker, det var inte den sista.