Reseberättelse från Bukarest 19-24 Mars 2008

Med 30 kilos övervikt i hundsaker landade jag på flygplatsen Ortopeni utanför Bukarest en strålande varm dag i slutet på Mars.

Den alltid lika pigga och energiska Daniela mötte upp och hjälpte till att kånka alla väskor in i hennes bil.
Jag var inte förvånad när där förutom halsband och koppel som används för att ta in skadade och övergivna hundar i bilen också fanns en skadad katt i framsätet. Ett djur som haft turen att ligga i vägen när Daniela var på väg till flygplatsen.
Daniela är en av dessa ytterst få kvinnor som hjälper djur i allmänhet och gatuhundar i synnerhet i Bukarest.

Vi åkte, efter att ha slängt av mitt bagage på hotellet, direkt hem till Danielas hus, som denna dag hyste 62 hundar och ett antal katter.
Daniela hade, när hon började hjälpa djur, satt en mental gräns vid 20 djur på sin tomt och i sitt hem, men vem kan säga nej när man varje dag ser skadade, utsvultna och övergivna djur på vägarna och utanför sin port? Inte Daniela i alla fall.
Välkomsten vi fick när vi kom var överväldigande och hundarna var mycket glada att vi kom. En varm, blöt nos i handen, en tass försiktigt krafsande på vaden, ett litet försiktigt skall: se mig, se mig!
Varje liten hörna, varje litet skrymsle var upptaget av en hund. En hel del valpar, från alldeles nyfödda, övergivna när mamman förgiftats, stenats eller blivit överkörd. Lite äldre valpar som vuxit upp hemma hos Daniela efter att ha övergivits på samma sätt.
Unghundar, vuxna och en del riktigt gamla, som skall få stanna hos Daniela. Dem gamla har oftast blivit gamla hos Daniela efter att ha väntat på ett hem, men inte setts av någon hundköpare. Nu är de så gamla att Daniela inte vill utsätta dem för miljöombyte.

Jag hälsade på hundarna, försökte se var och en. Naturligtvis fick jag mina favoriter och kan i efterhand glädjas åt att en del av dem fått ett hem.
Min absoluta favorit är dock kvar, Riki.

Timmarna går fort när man har roligt, och det var roligt att få se alla Danielas djur. Men samtidigt svårt att se hur hon får kämpa för att få det att gå ihop.
Daniela hade inte längre något kök, eftersom det nu inhyste ca 20 små hundar och en del katter. Sin egen mat äter hon kall och hundmaten kokas på en spis på gården: ris och slaktavfall kokas och blandas med torrfoder. Denna procedur tar 3 timmar varje dag. Övrig tid är Daniela på jobbet där hon för stadsdelens räkning steriliserar gatuhundar, städar gården och huset samt försöker umgås med sin son på 13 år, som är en enorm tillgång för hundarna, då många av dem är rädda för barn (barnen är ofta mycket grymma mot djuren på gatorna) och de får lära sig att det inte behöver vara farligt, när Alexandru med varsam och van hand tar sig an dem, med en uppenbart medfödd talang.

Min konklusion av Danielas verksamhet är att det är, i Rumänska mått, en fristad och en edens lustgård för hundar, även om det saknar en hel del i mina Svenska ögon. Det skulle behövas kennlar och nya hundhus, och alla hundar inomhus skulle behöva komma ut.

Efter min heldag hos Daniela pustade jag ut en liten stund på hotellet, som var strategiskt placerat mittemellan hundhägnen som jag skulle besöka, och när jag lade huvudet på kudden somnade jag direkt - lite skamset medveten om att Danielas dag fortsatte till långt in på natten.
Att hjälpa djuren är hennes liv, hon har inte tid att sova säger hon.

Morgonen därpå hämtades jag av Daisy Hope Rumäniens grundare Aura Maratas.
Hennes hundhägn är ett riktigt fint och välskött hägn med två heltidsanställda. Maten är torrfoder och varje hund har plats att röra sig. Där finns uppåt ett par hundra hundar och hennes ställe är ansett som det bästa i Bukarest, vilket är lätt att förstå. Auras hägn är sponsrat av Brigitte Bardot Foundation.

Efter besöket i detta hägn gick jag på kvällen ut för att leta efter någonting att äta. Som vegetarian är det minst sagt svårt i Bukarest och det lämnade en hel del att önska...
Det fanns väldigt få gatuhundar som jag kunde se i Bukarest, och det är ju så eftersom dem fångas in och placeras i dem kommunala hägnen. Och där vill man inte vara...

Min tredje dag hämtades jag upp av Alina, veterinären på Noaks Ark, ytterligare ett hundhägn.
Att komma in i detta hägn var som att komma in i en form av ett koncentrationsläger. Det fanns 170 hundar där vid mitt besök. 60 av dessa är så präglade av sitt förflutna att dem inte förväntas kunna få ett hem, och därmed inte finns med som adopterbara hundar.
De övriga 110 får vad de behöver av mat, vatten och skydd emot vädret och illasinnade människor, men de har inget att göra och är uttråkade och enormt kärlekstörstande.
De flesta är i "lagom" ålder, få är gamla och valpar finns det knappast.
På området bor en avlönad familj som tar om hundarna, men 2-3 personer räcker inte riktigt till för att tillgodose alla 170 hundars behov av promenader, kel och lek.
Så det var med sorg i hjärtat som jag lämnade Noaks Ark efter en lång dag. Och det var många hundar som fastnat i mitt hjärta för alltid.
Utmed vägen såg jag en del gatuhundar och även arbetshästar i extremt dårligt skick.

Så var det Elenas hägn i orten Jihlava som stod på tur. Jag hämtades upp av Tamara, en kedjehundshjälpare. Hon känner Elena och fungerade även som tolk då Elena inte talar Engelska. Tamara å sin sida talar utmärkt Svenska efter att ha bott i Sverige i 5 år.
Vi plockade upp Elena efter vägen då hon inte har någon bil, ett av hindren som Elena lever med dagligen när hon skall ta sig från Bukarest till hundhägnet i Jihlava.
Elena är en liten kvinna, hon är smal som en sticka, men har stark vilja att hjälpa ALLA gatuhundar, inte "bara" sina egna, hon är som Daniela, om de ser en hund som far illa så tar de den med sej, även om det inte finns plats hemma eller i hägnet - de skapar ett utrymme helt enkelt. De tänker med hjärtat kanske man kan säga.

Nu är situationen i Jihlava sådan att Elena oftast är ensam, eventuellt med någon volontär ibland. På platsen finns runt 200 hundar; 100 i hundhägn ute, 50 i ett stall och resten oräknade lösa på gården och åkrarna runt om.

Hundarna är insatta bakom torftigt uppsatta armeringsmattor, men öppningarna är såpass stora att hundarna ibland slåss igenom stängslet, ibland så hårt att det resulterar i dödsfall. Vissa blir trakasserade av andra hundar och försöker rymma genom gallren med skador till följd.
Det finns kojor till de flesta, men vissa hundar är för stora för att ta sig in idem.

Hundarnas mat är överblivet slaktavfall och ben från ett slakteri, flera dagar gammalt - hundarna äter det inte. Lite torrfoder ibland. Men huvudmenyn är yoghurt/keso...

Även dessa hundar är såklart svältfödda på kärlek, men deras prioritet nr.1 är alltså att de är hungriga.
Det finns inte kennlar så det räcker, så 50 hundar är inne i ett stall. Dygnet om. Därinne är hanar och tikar tillsammans och ni kan räkna ut resultatet;
Det finns massvis med valpar.

Många hundar har hudsjukdomar, felläkta benbrott och svullna magar.
Bland utomhushundarna är alla tikar steriliserade.
Elena är mycket, mycket bra med hundarna.

Den sista dagen som var avsatt för hundhägn, skulle Tamara och jag åka till Buzau, där hennes kedjehundar finns. Tyvärr så hamnade vi på motorvägen mitt i en mycket svår olycka, dock helt utan egna skador, men jag valde att vända då det var en påfrestande upplevelse som inte släppte på lång tid.

Tamaras arbete för djuren i Bukarest är fantastiskt. Hon berättade mycket om sitt närområde och vad hon gör för hundarna där. Genom att sterilisera, vaccinera och mata hundarna får de en enormt förhöjd levnadsstandard. Tamara berättade också om hur vi skulle kunna nå ut till barn och ungdomar i skolorna och undervisa dem om djur, och på så sätt se till att nästa generation behandlar djuren med respekt. Det är ett viktigt arbete som måste komma igång så fort som möjligt.

Min summering blir att det var en fantastiskt nyttig upplevelse att se allt detta på riktigt, även om det var många hemska hundöden. Det viktiga är att se framåt och jobba på alla fronter för att det Rumänska samhället skall bli ett ställe där djur behandlas med respekt.
Min personliga åsikt är att detta kan genomföras genom utbildning, sterilisering av djuren, påtryckning på EU eftersom Rumänien ju är ett EU-land nu samt genom att hjälpa de krafter som verkar på plats med penningmedel och moralsikt stöd.

Christin

Fotnot: Efter mitt besök i Jihlava så var Elena åter tvungen att flytta sina hundar från platsen, då markägaren inte ville ha ett hundhägn där längre, och hon befinner sej med ca 100 hundar nu på en plats som heter Lehliu. Hon arbetar hårt vidare och hoppas hitta en plats där hon får stanna för framtiden.